I filmens barndom såg många sin första film på en marknad. Suddiga flimrande bilder i ett tält där musiken ofta framfördes av kvinnliga varietéartister. Tältbiografen klassades av kritiker som underhållning för barn och mindre kultiverade. Ett billigt nöje i dubbel bemärkelse.

Signaturen Bunny skriver 1926 i tidskriften Filmteknik:

”Men egentligen var det på den tiden ett mindervärdigt nöje för oss äldre, ett nöje som vi dock någon gång nedlät oss besöka i sällskap med våra barn för att på ett enkelt och billigt sätt roa dem. Själva ledo vi fruktansvärt vid dessa besök. Ögonen tårades av suddig flimrande film och vi våndades svårligen av det skrällande pianoklinket. Våra nerver skälvde av smärta, då och då kulminerande i en chock så vi hoppade högt upp i luften. Chocken åstadkoms av bullergrabbarna som bakom duken på ett mycket kraftigt sätt sökte ge auditoriet illusionen av ’talande’ film. Vilket oväsen. Hundskall, visslingar, tjut, krossande av porslin, åska, smällar, dunsar och brak – en jazzorkester i våra dagar är en smekande symfoni i jämförelse med vad dessa grabbar åstadkommo på den tiden. Biografen kallades populärt för ’låda’ och ger en god antydan om dåtida lokalförhållanden. Men våra ungar hade kungligt roligt och det var huvudsaken.”

De första permanenta biograferna gjorde sitt bästa för att höja biografens status. Under stumfilms epoken satsade Strand-biografen i Södertälje som de flesta biografer på framstående musiker. Pianot på Strand, ett Grotrian Steinweg, hade köpts in från Tyskland inför biografens öppnande 1916. Eva Ytterberg som satt vid pianot berättar att arbetet som kvinnlig stumfilms musiker hade låg status och att hon fick vänta en halvtimme efter filmens slut, innan hon kunde gå hem. 

Saxofon-Pussi från Södertälje

Under stumfilms epoken satsade Strand-biografen i Södertälje på framstående musiker. När filmen Saxofon-Susi med Anni Ondra – ofta kallad Europas Clara Bow – skulle visas på Strand biografen 1929 hyrde de in Sveriges då enda kvinnliga saxofonist, ”Saxofon-Pussi”, som dessutom var från Södertälje. Hon framförde filmens ledmotiv live i salongen.” skriver i Göran Gelottes i sin bok ”Gå på Bio i Södertälje”.

Med viss reservation kan Sveriges enda kvinnliga saxofonist från Södertälje kallad ”Saxofon-Pussi” vara Else Bergström men uppgiften är inte verifierad. Slutsatsen är mer en gissning än ett faktum. Else Bergström född 1906 i Södertälje, var biografmusiker. Spelade klarinett och saxofon. Dokumenterad i Södertälje Musikförening 1927–1931. Noterad i Södertälje Tidning våren 1929 som: ”Fröken Else Bergström, saxofon, utförde ett uppskattat solonummer.” Var känd för att hoppa in som biografmusiker på Strand och Röda Kvarn och är den enda kvinnliga saxofonisten i Södertälje som är dokumenterad 1929.

Frågan kvarstår: var Else Bergström ”Saxofon-Pussi” och vad hände med Eva Ytterberg när Strand blev ljudfilmsbiografen Saga?

Se hela filmen Saxofon-Sus (1:28:29) https://youtu.be/k86GJyVYeCA?si=lbGuBDfJrItC1f6- 

Idag är de kvinnliga musikerna och originalmusiken i stort sett bortglömda. Kvinnornas avgörande betydelse för biografernas musik är väldigt dåligt utforskat. Istället är det de manliga biografmusikerna, som lyfts fram i historieskrivningen.

Greta Håkansson – en av få kända

De flesta musiker som spelade på biograferna var kvinnor och att några, även hade rollen som kapellmästare. En av de få kända är Greta Håkansson. Biografmusiker och kapellmästare verksam i Stockholm. Men var Birgitta Håkansson tog vägen i början av 1930-talet, efter att biografen Påfågeln installerade teknik för ljudfilm, är fortfarande okänt.

Men spår finns och Christopher Natzén, anställd på Kungliga biblioteket, har kunskap och arbetar med ett projekt som också lyfter fram kvinnorna i ljuset.

Christophers projekt är stolpaffischer 1905-1915. Syftet är att se hur musik användes på biograferna i förhållande till graden av organisering. Fackligt och yrkesmässigt? En drivande hypotes i projektet är att utförandet av musiken påverkades av organisationen, dvs. programmets längd, permanenta lokaler etc. En hypotes som stärkts är att kvinnor i filmens början hade en framträdande roll som biografmusiker men ju mer organiserad musikerna blev, desto fler män började och tog över som biograf musiken. Förhoppningen är att stolpaffischerna ska bli tillgängliga digitalt. 

Christopher Natzén skriver följande om kvinnorna i filmljudets tidiga historia.

”En nyckel till förståelsen av musikanvändningen på svenska biografer och filmmusikens utveckling överhuvudtaget är kvinnliga musikers betydelse – ett föga utforskat ämne i Sverige. Om söner till musiker under 1900-talets början tog plats i de mer framstående kapellen och orkestrarna var det döttrarna som ofta engagerades på biograferna. Och som Laraine Porter har visat för situationen i Storbritannien erbjöd den snabbt framväxande biografkulturen och bristen på etablerade strukturer en möjlighet för kvinnliga musiker. Av biografprogram och andra källor såsom personalförteckningar framgår nämligen att flertalet biografmusiker var kvinnor. En del kvinnor nådde också en ställning som kapellmästare såsom Greta Håkansson på biografen Påfågeln i Stockholm 1928.”

/Christopher Natzén, redaktionen Filmarkivet.se, 2020.

Text i helhet finns på  https://www.filmarkivet.se/theme/filmmusik-innan-ljudfilmen/

Mer om Södertäljes biografer finns även på Facebook